Vi måste hedra våra Aids-offer

Rasmus kommer från ett inskränkt och litet samhälle, Benjamin från en familj av Jehovas vittnen. De möts i Stockholm 1983 och blir kära – men hela livet tar slut innan det ens har hunnit börja, när Rasmus blir sjuk i aids. Rasmus och Benjamin är huvudpersonerna i Jonas Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, där Gardell släpper fram ilskan och sorgen över hur homosexuella män brännmärktes i en panikslagen tid. Titeln beskriver hur de människor som drabbades av sjukdomen reducerades till en smittohärd och har gett ett ansikte och röster åt både de unga HBT-personer som åkte till Stockholm för att ha en chans att leva ut sina liv och mänskliggöra personerna bakom den fruktade sjukdomen.

Stockholm var – då som nu – navet för det gayliv som på den tiden fanns i Sverige. Hit drog man från alla landets olika delar för att leva ut sin läggning och känna och uppleva den frihet som av tidens norm förvägrades de allra flesta på mindre orter. För många krävdes det ett enormt mod för att våga stå fram som homosexuell i den tidens Sverige. Det skulle till ett ännu större mod för att gå ut offentligt och berätta att man drabbats av hiv. Några få modiga vågade och blev på det viset symboler för många. Sighsten Herrgård var en av dem. Vad han gjorde genom att vara öppen med sin sjukdom skulle så småningom få många att se på HBT-samhället med nya ögon och inte minst se människorna bakom sjukdomen, skriver Ole-Jörgen Persson och Kristina Lutz i Aftonbladet under Prideveckan.

o-j och lutz

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>